Morfar kom förbi

Drömde en sådan där verklig dröm inatt. En sådan där dröm som är på riktigt därför att man känner varenda känsla efteråt. Känslorna och intrycken man hade o fick i drömmen är liksom kvar när man vaknar. O tidigt imorse vaknade jag med en härlig känsla i kroppen och helt övertygad om att jag precis träffat min morfar.

Drömde att jag passade mina två brorsdöttrar och att vi skulle baka tillsammans. När vi hade satt igång upptäckte jag att vi saknade vissa ingredienser och jag skulle pipa ut snabbt och handla. Kom aldrig fram till affären utan hamnade istället på en gata med äldre butiker och marknadsstånd. Jag kände inte igen mig alls men vet att jag gick och tyckte att allt såg så härligt ut. Och eftersom det ändå fanns små butiker tänkte jag att jag likväl kan handla det jag behöver istället för att åka tillbaka och leta efter Ica. När jag började titta runt efter det jag behövde fick jag återigen känslan av att allt var så härligt. Gediget, gammeldags och mysigt liksom. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att jag måste ta med Göran som gillar gamla prylar hit någon gång. Därefter la jag märke till folket som alla nästan var äldre. Alla log och såg så rofyllda och trevliga ut. Men när jag började blicka ut över området och alla människor och det till stor del bara var väldigt gamla människor gick det helt plötsligt upp för mig att jag befann mig på andra sidan. Jag var i någon slags dödsdal och alla här utan jag var folk som gått bort. Jag blev rädd. Varför vet jag inte för alla log vänligt och det var ingen otäck stämning. Men jag ville bara inte vara kvar och kände en enorm vilja att bara springa hem därifrån. Men för att inte avslöja att jag fattat var jag var eller dra någon uppmärksamhet mot mig så vände jag lugnt och sansat och började flanera hemåt. Ändå kunde jag inte híndra mina stressade ben från att snubbla och vips så låg jag på grusbacken och hade trillat. En liten grupp av folk kom fram till mig och en äldre herre, en färgad man med grått hår, räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp. Jag var rädd. Jag ville inte ta hans hand egentligen för jag var rädd att den skulle vara kall. Men för att inte vara oartig eller visa mig rädd så tog jag den. Den var varm. Mannen log och sa att jag inte behövde vara rädd. ”Du känner ju folk här sa han”. Jag tittade mig runt på människorna och skakade på huvudet. Kände inte igen ngn av dom. ”Jo, du känner ju Sture där borta. Du känner bara inte igen honom utan glasögon”. Jag kollade igen och såg klart och tydligt min morfar. Han stod en bit bort och torkade sig i ögonen. Jag sprang bort till han och kramade om honom. Han bad om ursäkt att hans ögon rann hela tiden och förklarade att han höll på att få synen tillbaka och det tar ett tag för ögonen att vänja sig.

Efter en kram av morfar vaknade jag med hans ord och kramen jättetydliga i minnet. Han håller på att få synen tillbaka. Det kändes så verkligt. För två år sedan dog min härliga morfar. Han somnade in hemma i sitt hem med mormor och alla sina barn runt sig. Då var han nästan blind.

Nu på förmiddagen när jag skulle bädda sängen blev jag återigen så himla varm i hjärtat. Inatt var första gången sedan morfar dog som jag drömt om honom och känt av han så starkt. Och inatt har ngn lämnat änglavingar på mitt sovrumsfönster. Inte lätt att få med på bild men står man i rätt ljus så syns de så himla väl.

18035614_244127702721228_1832141255_n

Vet att det är en fågel som kraschat men jag har aldrig sett en fågel göra ett helt avtryck som det här. O jag hittar ingen fågel nedanför fönstret. Hade jag inte drömt så verkligt hade jag bara putsat bort vingarna, men nu känns det på riktigt som att det är en bekräftelse på min dröm. Morfar kom förbi, lämnade ett leende och lite vingar :)

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>